Jag kunde inte stiga upp. Monshunden rullade ihop sig i halsgropen och somnade om. Slånbärsapan skrek efter frukost. Hostbjörnen lagade tre kastruller med gröt innan han lät bli att bränna den och Annarsfåret kokte te, men hans armar var för smala, så Struthästen fick hälla upp det. Slånbärsapan skrek att han klarade sig så jävla bra själv och titta bara och jag kunde fortfarande inte stiga upp. De läste tidningen högt därute. Deras små röster blev en vardagskolibri som sjöng hela förmiddagen.

Somna om i trygg förvissning om att djuren är en självständig tillvaro.

Ny nos och nya knappnålar mellan dammbollarna i hörnen. Hostbjörnen säger Annarsfåret och drar mig i ärmen.

Hostbjörn hrm hrm säger jag försiktigt och grå tassar snubblar fram över golvet.

Hostbjörnen snörvlar. Han har sömngrus i ögonen och spiller mjölk på finbyxorna. Han trillar över struthästens filtpennor och vaxkritor och pulverskatans alla skatbarn flyger i alla riktningar. Hostbjörnen sitter tungt på sin runda, mjuka bak.

Han ska bo här nu säger jag till djuren. Slånbärsapan gallskriker. Hostbjörnen skrattar långsamt och djupt, han har aldrig sett en slånbärsapa förr.

Jag drar ut stolar. Jag lagar älsklingsrätter. Stänger dörrar försiktigt och drar åt kranarna. Bygger små liv så att alla djuren ska få platser.

Slånbärsapan har knutit de smala armarna stenhårt över bröstet och mungiporna har försvunnit in i kinderna.

Jag har försökt med allt.

Dansmusik.

Popcorn.

Alfapet.

Utflykt.

Vin.

Tecknad film.

Skumbad.

Kullerbyttor.

Jag säger att om det inte passar så kan han sitta där. Det hjälper inte.

Heller.

Jag har hundra kilometer grammatik att läsa. Femtiofyra liter disk att diska.

Men jag vill bara kursivera alla ord så att det blir lite lättare.

Händerna som är som fågelungar. Utomhuslukten. Cykelvinden.

Vara vill.

Det är bara Annarsfåret som är världens modigaste. Det är bara Annarsfåret som vill bli räddad trots att han är i säkerhet. Det är bara.

Och sedan säger han ingenting alls.

Telefonerna hördes inte där. Och man kan inte se att de ringer.

Vem lyfter luren på en telefon som inte ringer?

Jag började sitta med luren i handen varje kväll mellan fem och nio, ungefär när folk är lediga och brukar ha tid att ringa telefonsamtal, men det enda jag någonsin hörde var kopplingssignalen. Den lät såhär:

Aldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrig…

Vem ska lägga på luren om inte jag gör det?

Har man letat efter djuren hela sitt liv. Hur kan de bara finnas framför en?

Vi valde bara de vägar där buskagen var som tätast, där månen lyste på tistlarna, där dagg lade sig som ögon på kronbladen. Där skulle något annat kunna gömma sig. Så vi satt stilla i timmar, veckor, ögonblick och lyssnade efter tassar och små, små andetag. Spanade efter skygga små ögon. Kanske tog det hela livet.

Hur kan de bara finnas framför en? Inte förrän vi gav upp och insåg att det bara var på låtsas. Tog saken i egna händer.

De finns där.

Monshundens ögon är så svarta att man inte kan se någon fruktan i dem. Inte ens när hon blundar. Hon fäller päls på min kudde. Pälsen är så tunn och ljus, när jag skrattar yr den alla världens vägar. Hon går passgång bort till balkongdörren och spanar genom persiennerna. Kontrollerar att solen går upp i dag också, tänk om den låter bli.

Den tunna, ljusa pälsen.

Som spindelväv och dun och ludd från dina ögonfransar.

Jag kanske måste nysa

tills vi är inuti ett moln.

Och Monshunden tycker att det ska vara så.

Vi behöver inte synas mer.

Innanför dörren och alla står där de stod i morse.

Små knappnålsögon under en matta av trötthet. De kikar upp på mig och vill inte leka, inte bli klappade ingenting och mina lungor pressas mot bröstkorgen. De måste plötsligt bära alla stenar.

Är jag naiv nog.

Är jag nog.

Att ställa dem i en ring och snurra runt runt

tills de börjar dansa runt mig.

Alla tassarna klappar.

Och det gör ingenting att natten inte blir riktigt mörk för i alla hörnen är svarta av knappnålsögon.

När Annarsfåret kryper in mellan tröjan och huden måste man vara helt stilla. När han darrar skulle det egentligen unna vara ditt hjärta. En ensam rörelse mot allt det stilla. Vi ligger så en stund tills världen flyter vidare för att ta hand om några andra.

Tisdagar eller vinterdagar. Allt är bara dagar.

Man kan älska några låtsasdjur

och klappa päls av plast och garn för att man vet att den är på riktigt.

När man hyser starka misstankar om att de inte skulle vara sig själva i någon annans händer är låtsasdjuren ett skav

som måste plåstras.

De får varm choklad på kvällen och Monshunden tar lite mer vispgrädde.

Man bygger en liten tillvaro

där komponenterna värnar varandra även då man själv inte är fulltändigt övertygad.

Lilla lilla slånbärsapan

som är mycket större på insidan.

Skriker i Annarsfårets öron.

Rusar i allt snävare cirklar.

Han bryr sig inte om att han ryms i en äggkopp.

Han biter den hand som föder honom

och reser stegar mot allt han inte når

som han borde undanhållas.

Slånbärsapan lägger upp mer på tallriken än han kommer att orka äta upp

och vrålar att han inte alls är rädd

så högt att ingen kan tro på honom.

Vi fick hämta stegen

och klättra för att nå platsen där giraffens huvud skulle vara.

Närmast taket.

Den blev ett monumentalt varför.

Trampade försiktigt men fel.

Slånbärsapan på diskbänken skrek för full hals.

Struthästen såg inte faran. Bara pärlplatteögonen

och alla klisterlapparna gör ett eget språk.

Struthästen når högre än.

Annarsfåret har klätt sig sitt finaste. Grå yllebyxor och manchesterkavaj. Ingen ser hålen på armbågarna. Stöder sig mot golvlisten. Kanske vågar han sig över parketten. Annarsfåret låtsas att skorna inte skaver. Skaver inte. Skaver inte. Alla andra tindrar och fladdrar men i Annarsfårets mage bor en klump som hör hemma någon annan stans och den väger som etthundrasjutton hjärtan. Han har räknat noga.

Alla djuren kanar i extas över parketten. Men Annarsfåret håller fortfarande krampaktigt i golvlisten. Hans tassar är helt förbehållslösa. De vill bara hålla.

Ingen sträcker ut sina tassar som Annarsfåret. Ingen har ständigt öppna tassar som Annarsfåret. Han rättar till byxorna och pressvecken blir alldeles raka. Ingen har sett hålen på armbågarna. Ingen har sett de öppna tassarna.

I rad i rad

och alla på balkongen

Pulverskatan håller i skatbarnens händer.

Kramar dem.

De duckar för stjärnskott och önskar sig ingenting.

Alla alla skatbarnen. De avlöser varandra.

Och nya rader: fler och fler.

Pulverskatan ska sörja dem hela sitt liv

sedan de flugit ifrån henne.

De nya: hon måste sörja också dem.

Som stjärntraumat: alla skotten i rader.

De flyger alltid ifrån henne.

I rad i rad.

Kära Pulverskata. När du har slutat gråta ska jag karva ut pärlor ur balkongräcket och trä dem på en tråd till dig. En för varje skatbarn i en rad. Och alla som ska rada upp sig.

Vi byggde en elektrisk miniatyrjärnväg. Slånbärsapan fick bli lokförare. Annarsfåret och monshunden tog plats i vagn tre. Ticketicketicketick och parketten glödde. Pulverskatan och hennes barn steg på under köksbordet och struthästen vinkade. På sängkanten började hälften av skatbarnen gråta och det skvätte stoft över magen. Ingenting lossnade och ticeticketicketick. Pulverskatan fick kliva av vid nästa station, det var framför diskmaskinen. Hon vallade mödosamt alla sina barn mot ytterdörren och bäddade ner dem i en sko. Pulverskatan vaggade och vyssade tills vi somnade. Hon vaggade och vyssade och kysste barnen god natt. Slånbärsapan kopplade loss vagnarna, annarsfåret och monshunden och de blev stilla. Han fortsatte runt. Och runt runt runt.

Struthästen vinkar och vinkar, men slånbärsapan passerar i svindlande hastighet. Varje gång.

Vi har klippt ut allt och små fragment faller till marken.

Nagelsaxens tillryggalagda millimeter. Tusen och tusendelsmillimeter

Silkespapper.Kartong.Cellofan.

Och låtsasdjuren färdigklippta

De söndras ur tegelväggen i rader:

struthästen

monshunden

annarsfåret

pulverskatan och alla hennes barn som små små stoftskator, men var är pappa?

Skarpa veck och kanter. Vek som händer och de sträcker sig.

Millimeter och kilometer. Men hinnan emellan är ändå tunnare.

Lägga nagelsaxen på kudden.

Klipp av timvisaren.

Vi har klippt ut allt.

Vänta på slånbärsapan:

Där bakom tapeten! Och flera kilometer.

Du har ett liv som har skramlat ut sig över ett helt land och du undrar hur slumpen fungerar. Du har en tillvaro som har tagit sikte på en specifik grop i en axel som inte är din. Du har en rygg som kan bära tusen motgångar men måste rygga lite för medgångar. Du har en kanal mellan huvudet och den plats där din svans borde ha suttit i vilken nämnda tillvaro ständigt transporteras fram och tillbaka. Din kropp är naken och du måste klä den i ord för att den ska vara begriplig. Du hyser ganska befogade misstankar om att din kropp egentligen är en omorganisationscentral för bokstäverna. De kommer in i en viss ordning och när de kommer ut har de radat upp sig i nya led.

Bakom dig står någonting helt annat. Slå igen tidningen och tryck fingertopparna hårt mot ögonlocken. Bokstäverna radar upp sig i en annan ordning. Tillvaron är sprängfylld av pronomen och de är inte så mycket epitet som tillstånd.

Om det är någon av dina ägodelar som i synnerhet gör dig gråtfärdig så är det müsliburken. Två liter glas, ståltrådsförslutning, gummipackning, ingen självdistans. Du har sprungit fem spaltkilometer berättande prosa och har ingen aning om hur du har lyckats lura dig själv att hålla dig upprätt så länge.

Du har sprungit fem spaltkilometer berättande prosa och har ingen aning om varför du fortfarande inte kan sova.