När Annarsfåret kryper in mellan tröjan och huden måste man vara helt stilla. När han darrar skulle det egentligen unna vara ditt hjärta. En ensam rörelse mot allt det stilla. Vi ligger så en stund tills världen flyter vidare för att ta hand om några andra.

Tisdagar eller vinterdagar. Allt är bara dagar.

Man kan älska några låtsasdjur

och klappa päls av plast och garn för att man vet att den är på riktigt.

När man hyser starka misstankar om att de inte skulle vara sig själva i någon annans händer är låtsasdjuren ett skav

som måste plåstras.

De får varm choklad på kvällen och Monshunden tar lite mer vispgrädde.

Man bygger en liten tillvaro

där komponenterna värnar varandra även då man själv inte är fulltändigt övertygad.

Lilla lilla slånbärsapan

som är mycket större på insidan.

Skriker i Annarsfårets öron.

Rusar i allt snävare cirklar.

Han bryr sig inte om att han ryms i en äggkopp.

Han biter den hand som föder honom

och reser stegar mot allt han inte når

som han borde undanhållas.

Slånbärsapan lägger upp mer på tallriken än han kommer att orka äta upp

och vrålar att han inte alls är rädd

så högt att ingen kan tro på honom.

Vi fick hämta stegen

och klättra för att nå platsen där giraffens huvud skulle vara.

Närmast taket.

Den blev ett monumentalt varför.

Trampade försiktigt men fel.

Slånbärsapan på diskbänken skrek för full hals.

Struthästen såg inte faran. Bara pärlplatteögonen

och alla klisterlapparna gör ett eget språk.

Struthästen når högre än.