Annarsfåret har klätt sig sitt finaste. Grå yllebyxor och manchesterkavaj. Ingen ser hålen på armbågarna. Stöder sig mot golvlisten. Kanske vågar han sig över parketten. Annarsfåret låtsas att skorna inte skaver. Skaver inte. Skaver inte. Alla andra tindrar och fladdrar men i Annarsfårets mage bor en klump som hör hemma någon annan stans och den väger som etthundrasjutton hjärtan. Han har räknat noga.

Alla djuren kanar i extas över parketten. Men Annarsfåret håller fortfarande krampaktigt i golvlisten. Hans tassar är helt förbehållslösa. De vill bara hålla.

Ingen sträcker ut sina tassar som Annarsfåret. Ingen har ständigt öppna tassar som Annarsfåret. Han rättar till byxorna och pressvecken blir alldeles raka. Ingen har sett hålen på armbågarna. Ingen har sett de öppna tassarna.

I rad i rad

och alla på balkongen

Pulverskatan håller i skatbarnens händer.

Kramar dem.

De duckar för stjärnskott och önskar sig ingenting.

Alla alla skatbarnen. De avlöser varandra.

Och nya rader: fler och fler.

Pulverskatan ska sörja dem hela sitt liv

sedan de flugit ifrån henne.

De nya: hon måste sörja också dem.

Som stjärntraumat: alla skotten i rader.

De flyger alltid ifrån henne.

I rad i rad.

Kära Pulverskata. När du har slutat gråta ska jag karva ut pärlor ur balkongräcket och trä dem på en tråd till dig. En för varje skatbarn i en rad. Och alla som ska rada upp sig.

Vi byggde en elektrisk miniatyrjärnväg. Slånbärsapan fick bli lokförare. Annarsfåret och monshunden tog plats i vagn tre. Ticketicketicketick och parketten glödde. Pulverskatan och hennes barn steg på under köksbordet och struthästen vinkade. På sängkanten började hälften av skatbarnen gråta och det skvätte stoft över magen. Ingenting lossnade och ticeticketicketick. Pulverskatan fick kliva av vid nästa station, det var framför diskmaskinen. Hon vallade mödosamt alla sina barn mot ytterdörren och bäddade ner dem i en sko. Pulverskatan vaggade och vyssade tills vi somnade. Hon vaggade och vyssade och kysste barnen god natt. Slånbärsapan kopplade loss vagnarna, annarsfåret och monshunden och de blev stilla. Han fortsatte runt. Och runt runt runt.

Struthästen vinkar och vinkar, men slånbärsapan passerar i svindlande hastighet. Varje gång.

Vi har klippt ut allt och små fragment faller till marken.

Nagelsaxens tillryggalagda millimeter. Tusen och tusendelsmillimeter

Silkespapper.Kartong.Cellofan.

Och låtsasdjuren färdigklippta

De söndras ur tegelväggen i rader:

struthästen

monshunden

annarsfåret

pulverskatan och alla hennes barn som små små stoftskator, men var är pappa?

Skarpa veck och kanter. Vek som händer och de sträcker sig.

Millimeter och kilometer. Men hinnan emellan är ändå tunnare.

Lägga nagelsaxen på kudden.

Klipp av timvisaren.

Vi har klippt ut allt.

Vänta på slånbärsapan:

Där bakom tapeten! Och flera kilometer.

Du har ett liv som har skramlat ut sig över ett helt land och du undrar hur slumpen fungerar. Du har en tillvaro som har tagit sikte på en specifik grop i en axel som inte är din. Du har en rygg som kan bära tusen motgångar men måste rygga lite för medgångar. Du har en kanal mellan huvudet och den plats där din svans borde ha suttit i vilken nämnda tillvaro ständigt transporteras fram och tillbaka. Din kropp är naken och du måste klä den i ord för att den ska vara begriplig. Du hyser ganska befogade misstankar om att din kropp egentligen är en omorganisationscentral för bokstäverna. De kommer in i en viss ordning och när de kommer ut har de radat upp sig i nya led.

Bakom dig står någonting helt annat. Slå igen tidningen och tryck fingertopparna hårt mot ögonlocken. Bokstäverna radar upp sig i en annan ordning. Tillvaron är sprängfylld av pronomen och de är inte så mycket epitet som tillstånd.

Om det är någon av dina ägodelar som i synnerhet gör dig gråtfärdig så är det müsliburken. Två liter glas, ståltrådsförslutning, gummipackning, ingen självdistans. Du har sprungit fem spaltkilometer berättande prosa och har ingen aning om hur du har lyckats lura dig själv att hålla dig upprätt så länge.

Du har sprungit fem spaltkilometer berättande prosa och har ingen aning om varför du fortfarande inte kan sova.