Du har ett liv som har skramlat ut sig över ett helt land och du undrar hur slumpen fungerar. Du har en tillvaro som har tagit sikte på en specifik grop i en axel som inte är din. Du har en rygg som kan bära tusen motgångar men måste rygga lite för medgångar. Du har en kanal mellan huvudet och den plats där din svans borde ha suttit i vilken nämnda tillvaro ständigt transporteras fram och tillbaka. Din kropp är naken och du måste klä den i ord för att den ska vara begriplig. Du hyser ganska befogade misstankar om att din kropp egentligen är en omorganisationscentral för bokstäverna. De kommer in i en viss ordning och när de kommer ut har de radat upp sig i nya led.

Bakom dig står någonting helt annat. Slå igen tidningen och tryck fingertopparna hårt mot ögonlocken. Bokstäverna radar upp sig i en annan ordning. Tillvaron är sprängfylld av pronomen och de är inte så mycket epitet som tillstånd.

Om det är någon av dina ägodelar som i synnerhet gör dig gråtfärdig så är det müsliburken. Två liter glas, ståltrådsförslutning, gummipackning, ingen självdistans. Du har sprungit fem spaltkilometer berättande prosa och har ingen aning om hur du har lyckats lura dig själv att hålla dig upprätt så länge.

Du har sprungit fem spaltkilometer berättande prosa och har ingen aning om varför du fortfarande inte kan sova.