Innanför dörren och alla står där de stod i morse.

Små knappnålsögon under en matta av trötthet. De kikar upp på mig och vill inte leka, inte bli klappade ingenting och mina lungor pressas mot bröstkorgen. De måste plötsligt bära alla stenar.

Är jag naiv nog.

Är jag nog.

Att ställa dem i en ring och snurra runt runt

tills de börjar dansa runt mig.

Alla tassarna klappar.

Och det gör ingenting att natten inte blir riktigt mörk för i alla hörnen är svarta av knappnålsögon.