Vi är hemma nu säger jag.

Snurrar upp silkepappret.

Packar försiktigt upp och hjälper dem att hitta balansen på det hala golvet.

Här är köket visar jag. Kylskåpet och vattenkokaren. Här ligger plåstren och det finns en balkong att flyga från.

Här i garderoben kan Annarsfåret hänga sina skjortor.

Och vi hjälps åt att vika kalsonger och välja tvättmedel.

Men djuren.

De går vilse mellan sovrummet och köket. Det är så långt och de är så små. Kanske ännu mindre.

De är rädda i ögonen.

Var bor vi nu frågar de.

Här bor vi nu säger jag. Här bor vi nu

Någon har slagit tassen. Vid närmare undersökning visar det sig vara jag. Jag kan inte hålla dem i ordning. Längre. Har den här verkligheten blivit för tung för djuren? När de radar upp sig på diskbänken ser jag sorgsna blänk i knappnålsögonen. Jag tröstar och tröstar. Blåser och plåstrar. Kommer inte ihåg vem som blev retad för en tjock mage och vem som gick vilse på vägen hem. Vem som har en tagg i tån.

Jag har byggt allt det här. Djuren har byggt mig.

Annarsfåret ritar noggrant dit mitt hjärta på bröstkorgen. Så att jag säkert ska veta var det är.

Det är varmt ute och skatbarnen dyker från balkongen.

Jag gör sådant som att andas.

Alla djuren hjälper till. Annarsfåret står på min mage och visar med prydliga flygvärdinnerörelser hur det går till.

Armarna upp. Sug in luft.

Armarna ner. Blås ut luft.

Armarna upp. Armarna ner. Upp och ner.

De andra håller mina händer. Klappar och hejar. Armarna upp. Andas in med mig. Armarna ner Andas ut med mig.

En vit fjäder har letat sig ut ur kudden.

Vi suger in och blåser ut tillsammans. En liten arme av andnöd.

Och fjädern får absolut inte nudda golvet.