Någon har slagit tassen. Vid närmare undersökning visar det sig vara jag. Jag kan inte hålla dem i ordning. Längre. Har den här verkligheten blivit för tung för djuren? När de radar upp sig på diskbänken ser jag sorgsna blänk i knappnålsögonen. Jag tröstar och tröstar. Blåser och plåstrar. Kommer inte ihåg vem som blev retad för en tjock mage och vem som gick vilse på vägen hem. Vem som har en tagg i tån.

Jag har byggt allt det här. Djuren har byggt mig.

Annarsfåret ritar noggrant dit mitt hjärta på bröstkorgen. Så att jag säkert ska veta var det är.

Det är varmt ute och skatbarnen dyker från balkongen.