Telefonerna hördes inte där. Och man kan inte se att de ringer.

Vem lyfter luren på en telefon som inte ringer?

Jag började sitta med luren i handen varje kväll mellan fem och nio, ungefär när folk är lediga och brukar ha tid att ringa telefonsamtal, men det enda jag någonsin hörde var kopplingssignalen. Den lät såhär:

Aldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrig…

Vem ska lägga på luren om inte jag gör det?

Har man letat efter djuren hela sitt liv. Hur kan de bara finnas framför en?

Vi valde bara de vägar där buskagen var som tätast, där månen lyste på tistlarna, där dagg lade sig som ögon på kronbladen. Där skulle något annat kunna gömma sig. Så vi satt stilla i timmar, veckor, ögonblick och lyssnade efter tassar och små, små andetag. Spanade efter skygga små ögon. Kanske tog det hela livet.

Hur kan de bara finnas framför en? Inte förrän vi gav upp och insåg att det bara var på låtsas. Tog saken i egna händer.

De finns där.

Monshundens ögon är så svarta att man inte kan se någon fruktan i dem. Inte ens när hon blundar. Hon fäller päls på min kudde. Pälsen är så tunn och ljus, när jag skrattar yr den alla världens vägar. Hon går passgång bort till balkongdörren och spanar genom persiennerna. Kontrollerar att solen går upp i dag också, tänk om den låter bli.

Den tunna, ljusa pälsen.

Som spindelväv och dun och ludd från dina ögonfransar.

Jag kanske måste nysa

tills vi är inuti ett moln.

Och Monshunden tycker att det ska vara så.

Vi behöver inte synas mer.