Monshundens ögon är så svarta att man inte kan se någon fruktan i dem. Inte ens när hon blundar. Hon fäller päls på min kudde. Pälsen är så tunn och ljus, när jag skrattar yr den alla världens vägar. Hon går passgång bort till balkongdörren och spanar genom persiennerna. Kontrollerar att solen går upp i dag också, tänk om den låter bli.

Den tunna, ljusa pälsen.

Som spindelväv och dun och ludd från dina ögonfransar.

Jag kanske måste nysa

tills vi är inuti ett moln.

Och Monshunden tycker att det ska vara så.

Vi behöver inte synas mer.