fredag 4 november 2011

Vi är hemma nu säger jag.
Snurrar upp silkepappret.
Packar försiktigt upp och hjälper dem att hitta balansen på det hala golvet.

Här är köket visar jag. Kylskåpet och vattenkokaren. Här ligger plåstren och det finns en balkong att flyga från.
Här i garderoben kan Annarsfåret hänga sina skjortor.
Och vi hjälps åt att vika kalsonger och välja tvättmedel.

Men djuren.
De går vilse mellan sovrummet och köket. Det är så långt och de är så små. Kanske ännu mindre.
De är rädda i ögonen.

Var bor vi nu frågar de.
Här bor vi nu säger jag. Här bor vi nu

tisdag 12 juli 2011

Någon har slagit tassen. Vid närmare undersökning visar det sig vara jag. Jag kan inte hålla dem i ordning. Längre. Har den här verkligheten blivit för tung för djuren? När de radar upp sig på diskbänken ser jag sorgsna blänk i knappnålsögonen. Jag tröstar och tröstar. Blåser och plåstrar. Kommer inte ihåg vem som blev retad för en tjock mage och vem som gick vilse på vägen hem. Vem som har en tagg i tån.

Jag har byggt allt det här. Djuren har byggt mig.

Annarsfåret ritar noggrant dit mitt hjärta på bröstkorgen. Så att jag säkert ska veta var det är.

Det är varmt ute och skatbarnen dyker från balkongen.

onsdag 16 mars 2011

Jag gör sådant som att andas.

Alla djuren hjälper till. Annarsfåret står på min mage och visar med prydliga flygvärdinnerörelser hur det går till.

Armarna upp. Sug in luft.
Armarna ner. Blås ut luft.

Armarna upp. Armarna ner. Upp och ner.

De andra håller mina händer. Klappar och hejar. Armarna upp. Andas in med mig. Armarna ner Andas ut med mig.

En vit fjäder har letat sig ut ur kudden.

Vi suger in och blåser ut tillsammans. En liten arme av andnöd.

Och fjädern får absolut inte nudda golvet.

måndag 13 december 2010

Jag kunde inte stiga upp. Monshunden rullade ihop sig i halsgropen och somnade om. Slånbärsapan skrek efter frukost. Hostbjörnen lagade tre kastruller med gröt innan han lät bli att bränna den och Annarsfåret kokte te, men hans armar var för smala, så Struthästen fick hälla upp det. Slånbärsapan skrek att han klarade sig så jävla bra själv och titta bara och jag kunde fortfarande inte stiga upp. De läste tidningen högt därute. Deras små röster blev en vardagskolibri som sjöng hela förmiddagen.

Somna om i trygg förvissning om att djuren är en självständig tillvaro.


tisdag 16 november 2010

Ny nos och nya knappnålar mellan dammbollarna i hörnen. Hostbjörnen säger Annarsfåret och drar mig i ärmen.

Hostbjörn hrm hrm säger jag försiktigt och grå tassar snubblar fram över golvet.

Hostbjörnen snörvlar. Han har sömngrus i ögonen och spiller mjölk på finbyxorna. Han trillar över struthästens filtpennor och vaxkritor och pulverskatans alla skatbarn flyger i alla riktningar. Hostbjörnen sitter tungt på sin runda, mjuka bak.

Han ska bo här nu säger jag till djuren. Slånbärsapan gallskriker. Hostbjörnen skrattar långsamt och djupt, han har aldrig sett en slånbärsapa förr.

Jag drar ut stolar. Jag lagar älsklingsrätter. Stänger dörrar försiktigt och drar åt kranarna. Bygger små liv så att alla djuren ska få platser.

lördag 2 oktober 2010

Slånbärsapan har knutit de smala armarna stenhårt över bröstet och mungiporna har försvunnit in i kinderna.

Jag har försökt med allt.
Dansmusik.
Popcorn.
Alfapet.
Utflykt.
Vin.
Tecknad film.
Skumbad.
Kullerbyttor.

Jag säger att om det inte passar så kan han sitta där. Det hjälper inte.

Heller.

Jag har hundra kilometer grammatik att läsa. Femtiofyra liter disk att diska.
Men jag vill bara kursivera alla ord så att det blir lite lättare.
Händerna som är som fågelungar. Utomhuslukten. Cykelvinden.


lördag 28 augusti 2010

Vara vill.

Det är bara Annarsfåret som är världens modigaste. Det är bara Annarsfåret som vill bli räddad trots att han är i säkerhet. Det är bara.

Och sedan säger han ingenting alls.