Telefonerna hördes inte där. Och man kan inte se att de ringer.
Vem lyfter luren på en telefon som inte ringer?
Jag började sitta med luren i handen varje kväll mellan fem och nio, ungefär när folk är lediga och brukar ha tid att ringa telefonsamtal, men det enda jag någonsin hörde var kopplingssignalen. Den lät såhär:
Aldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrig…
Vem ska lägga på luren om inte jag gör det?
Har man letat efter djuren hela sitt liv. Hur kan de bara finnas framför en?
Vi valde bara de vägar där buskagen var som tätast, där månen lyste på tistlarna, där dagg lade sig som ögon på kronbladen. Där skulle något annat kunna gömma sig. Så vi satt stilla i timmar, veckor, ögonblick och lyssnade efter tassar och små, små andetag. Spanade efter skygga små ögon. Kanske tog det hela livet.
Hur kan de bara finnas framför en? Inte förrän vi gav upp och insåg att det bara var på låtsas. Tog saken i egna händer.
De finns där.
Monshundens ögon är så svarta att man inte kan se någon fruktan i dem. Inte ens när hon blundar. Hon fäller päls på min kudde. Pälsen är så tunn och ljus, när jag skrattar yr den alla världens vägar. Hon går passgång bort till balkongdörren och spanar genom persiennerna. Kontrollerar att solen går upp i dag också, tänk om den låter bli.
Den tunna, ljusa pälsen.
Som spindelväv och dun och ludd från dina ögonfransar.
Jag kanske måste nysa
tills vi är inuti ett moln.
Och Monshunden tycker att det ska vara så.
Vi behöver inte synas mer.
Innanför dörren och alla står där de stod i morse.
Små knappnålsögon under en matta av trötthet. De kikar upp på mig och vill inte leka, inte bli klappade ingenting och mina lungor pressas mot bröstkorgen. De måste plötsligt bära alla stenar.
Är jag naiv nog.
Är jag nog.
Att ställa dem i en ring och snurra runt runt
tills de börjar dansa runt mig.
Alla tassarna klappar.
Och det gör ingenting att natten inte blir riktigt mörk för i alla hörnen är svarta av knappnålsögon.
Man kan älska några låtsasdjur
och klappa päls av plast och garn för att man vet att den är på riktigt.
När man hyser starka misstankar om att de inte skulle vara sig själva i någon annans händer är låtsasdjuren ett skav
som måste plåstras.
De får varm choklad på kvällen och Monshunden tar lite mer vispgrädde.
Man bygger en liten tillvaro
där komponenterna värnar varandra även då man själv inte är fulltändigt övertygad.
Lilla lilla slånbärsapan
som är mycket större på insidan.
Skriker i Annarsfårets öron.
Rusar i allt snävare cirklar.
Han bryr sig inte om att han ryms i en äggkopp.
Han biter den hand som föder honom
och reser stegar mot allt han inte når
som han borde undanhållas.
Slånbärsapan lägger upp mer på tallriken än han kommer att orka äta upp
och vrålar att han inte alls är rädd
så högt att ingen kan tro på honom.
