Innanför dörren och alla står där de stod i morse.

Små knappnålsögon under en matta av trötthet. De kikar upp på mig och vill inte leka, inte bli klappade ingenting och mina lungor pressas mot bröstkorgen. De måste plötsligt bära alla stenar.

Är jag naiv nog.

Är jag nog.

Att ställa dem i en ring och snurra runt runt

tills de börjar dansa runt mig.

Alla tassarna klappar.

Och det gör ingenting att natten inte blir riktigt mörk för i alla hörnen är svarta av knappnålsögon.

När Annarsfåret kryper in mellan tröjan och huden måste man vara helt stilla. När han darrar skulle det egentligen unna vara ditt hjärta. En ensam rörelse mot allt det stilla. Vi ligger så en stund tills världen flyter vidare för att ta hand om några andra.

Tisdagar eller vinterdagar. Allt är bara dagar.

Man kan älska några låtsasdjur

och klappa päls av plast och garn för att man vet att den är på riktigt.

När man hyser starka misstankar om att de inte skulle vara sig själva i någon annans händer är låtsasdjuren ett skav

som måste plåstras.

De får varm choklad på kvällen och Monshunden tar lite mer vispgrädde.

Man bygger en liten tillvaro

där komponenterna värnar varandra även då man själv inte är fulltändigt övertygad.

Lilla lilla slånbärsapan

som är mycket större på insidan.

Skriker i Annarsfårets öron.

Rusar i allt snävare cirklar.

Han bryr sig inte om att han ryms i en äggkopp.

Han biter den hand som föder honom

och reser stegar mot allt han inte når

som han borde undanhållas.

Slånbärsapan lägger upp mer på tallriken än han kommer att orka äta upp

och vrålar att han inte alls är rädd

så högt att ingen kan tro på honom.

Vi fick hämta stegen

och klättra för att nå platsen där giraffens huvud skulle vara.

Närmast taket.

Den blev ett monumentalt varför.

Trampade försiktigt men fel.

Slånbärsapan på diskbänken skrek för full hals.

Struthästen såg inte faran. Bara pärlplatteögonen

och alla klisterlapparna gör ett eget språk.

Struthästen når högre än.

Annarsfåret har klätt sig sitt finaste. Grå yllebyxor och manchesterkavaj. Ingen ser hålen på armbågarna. Stöder sig mot golvlisten. Kanske vågar han sig över parketten. Annarsfåret låtsas att skorna inte skaver. Skaver inte. Skaver inte. Alla andra tindrar och fladdrar men i Annarsfårets mage bor en klump som hör hemma någon annan stans och den väger som etthundrasjutton hjärtan. Han har räknat noga.

Alla djuren kanar i extas över parketten. Men Annarsfåret håller fortfarande krampaktigt i golvlisten. Hans tassar är helt förbehållslösa. De vill bara hålla.

Ingen sträcker ut sina tassar som Annarsfåret. Ingen har ständigt öppna tassar som Annarsfåret. Han rättar till byxorna och pressvecken blir alldeles raka. Ingen har sett hålen på armbågarna. Ingen har sett de öppna tassarna.

I rad i rad

och alla på balkongen

Pulverskatan håller i skatbarnens händer.

Kramar dem.

De duckar för stjärnskott och önskar sig ingenting.

Alla alla skatbarnen. De avlöser varandra.

Och nya rader: fler och fler.

Pulverskatan ska sörja dem hela sitt liv

sedan de flugit ifrån henne.

De nya: hon måste sörja också dem.

Som stjärntraumat: alla skotten i rader.

De flyger alltid ifrån henne.

I rad i rad.

Kära Pulverskata. När du har slutat gråta ska jag karva ut pärlor ur balkongräcket och trä dem på en tråd till dig. En för varje skatbarn i en rad. Och alla som ska rada upp sig.