Jag kunde inte stiga upp. Monshunden rullade ihop sig i halsgropen och somnade om. Slånbärsapan skrek efter frukost. Hostbjörnen lagade tre kastruller med gröt innan han lät bli att bränna den och Annarsfåret kokte te, men hans armar var för smala, så Struthästen fick hälla upp det. Slånbärsapan skrek att han klarade sig så jävla bra själv och titta bara och jag kunde fortfarande inte stiga upp. De läste tidningen högt därute. Deras små röster blev en vardagskolibri som sjöng hela förmiddagen.

Somna om i trygg förvissning om att djuren är en självständig tillvaro.

Ny nos och nya knappnålar mellan dammbollarna i hörnen. Hostbjörnen säger Annarsfåret och drar mig i ärmen.

Hostbjörn hrm hrm säger jag försiktigt och grå tassar snubblar fram över golvet.

Hostbjörnen snörvlar. Han har sömngrus i ögonen och spiller mjölk på finbyxorna. Han trillar över struthästens filtpennor och vaxkritor och pulverskatans alla skatbarn flyger i alla riktningar. Hostbjörnen sitter tungt på sin runda, mjuka bak.

Han ska bo här nu säger jag till djuren. Slånbärsapan gallskriker. Hostbjörnen skrattar långsamt och djupt, han har aldrig sett en slånbärsapa förr.

Jag drar ut stolar. Jag lagar älsklingsrätter. Stänger dörrar försiktigt och drar åt kranarna. Bygger små liv så att alla djuren ska få platser.

Slånbärsapan har knutit de smala armarna stenhårt över bröstet och mungiporna har försvunnit in i kinderna.

Jag har försökt med allt.

Dansmusik.

Popcorn.

Alfapet.

Utflykt.

Vin.

Tecknad film.

Skumbad.

Kullerbyttor.

Jag säger att om det inte passar så kan han sitta där. Det hjälper inte.

Heller.

Jag har hundra kilometer grammatik att läsa. Femtiofyra liter disk att diska.

Men jag vill bara kursivera alla ord så att det blir lite lättare.

Händerna som är som fågelungar. Utomhuslukten. Cykelvinden.

Vara vill.

Det är bara Annarsfåret som är världens modigaste. Det är bara Annarsfåret som vill bli räddad trots att han är i säkerhet. Det är bara.

Och sedan säger han ingenting alls.

Telefonerna hördes inte där. Och man kan inte se att de ringer.

Vem lyfter luren på en telefon som inte ringer?

Jag började sitta med luren i handen varje kväll mellan fem och nio, ungefär när folk är lediga och brukar ha tid att ringa telefonsamtal, men det enda jag någonsin hörde var kopplingssignalen. Den lät såhär:

Aldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrigaldrig…

Vem ska lägga på luren om inte jag gör det?

Har man letat efter djuren hela sitt liv. Hur kan de bara finnas framför en?

Vi valde bara de vägar där buskagen var som tätast, där månen lyste på tistlarna, där dagg lade sig som ögon på kronbladen. Där skulle något annat kunna gömma sig. Så vi satt stilla i timmar, veckor, ögonblick och lyssnade efter tassar och små, små andetag. Spanade efter skygga små ögon. Kanske tog det hela livet.

Hur kan de bara finnas framför en? Inte förrän vi gav upp och insåg att det bara var på låtsas. Tog saken i egna händer.

De finns där.

Monshundens ögon är så svarta att man inte kan se någon fruktan i dem. Inte ens när hon blundar. Hon fäller päls på min kudde. Pälsen är så tunn och ljus, när jag skrattar yr den alla världens vägar. Hon går passgång bort till balkongdörren och spanar genom persiennerna. Kontrollerar att solen går upp i dag också, tänk om den låter bli.

Den tunna, ljusa pälsen.

Som spindelväv och dun och ludd från dina ögonfransar.

Jag kanske måste nysa

tills vi är inuti ett moln.

Och Monshunden tycker att det ska vara så.

Vi behöver inte synas mer.